Expedition
Ja jag befinner mig på en sådan, eller det är väl kanske fel av mig att jämföra något på det sättet. Men jag har vågat kliva ur den trånga bubblan som omslutit mig i, ja alltför länge. Det är en sjukt skön känsla att våga ge sig till någon, ni vet ge. Ja ge, man ger bitar av sig själv hela tiden som man inte gjort på jätte länge och det underbara är att det känns helt normalt. Det är okej att göra det, ingen ryggar tillbaka. Utan det är normalt, det som kan vara lite onormalt är väl jag då. Jag frågar alltför många gånger om det känns bra att man säger som man gör, eller klassikern " är jag fånig nu".
Men förutom det så är det en skön känslovandring, man upplever små saker om och av sig själv som man inte sett eller trott på länge. Faan jag kan sitta helt cool i soffan och bara chilla, knappa lite på fjärrkontrollen och bara va, ni vet bara va. Sen som från ingenstans så kan jag bli helt jävla perverst rastlös, klättrar på väggarna och kan bara inte sitta still. Så kommer hon, lilla jag. Ja för att jag känner mig som en liten jävla jag då, ha ha ha. Då blir jag lugn som en filbunke, fast det tar en liten stund att landa. Ni vet när man varit så där uppskruvad för ingenting, så tar det en liten stund att landa, men man landar ju på rosenblad.
Sitter just nu och små garvar åt mig själv, vilka liknelser.
Sen så går hon framåt kvällen om hon nu inte ska sova över, och jag längtar redan som faan tills nästa gång hon kommer. Ja vilket är imorgon men ändå!
Visst är det skönt att våga ge sig till någon? Jag menar nu inte att ge som att ge lite grann, utan sakta och bit för bit så ger man sig till någon. Ni vet tillit, förtroenden och känslosamma saker, som att bara säga " jag tycker om dig" och verkligen mena det. Ja det är en liten expedition som jag är ute på, men det är en grymt vacker utsikt jag har, vädret, eller ja, vilket väder. För det finns inget dåligt väder, det är liksom oväsentligt vilket jävla väder det är, bara hon är där, med mig.
Ja det var väl allt för denna gång! Har som inte så mycket att säga egentligen. Jag myser och stortrivs med tillvaron.
Det känns ändå inte riktigt rättvist att kalla det en expedition, för det skulle ju innebära att jag blandar in fler än bara hon och jag. Fast det gör jag ju nu när jag tänker efter samtidigt som jag skriver, jag blandar ju in lillan, Mia ja och dom närmaste polarna. Fast expedition, nja jag vet inte. Jag tror ajg kallar det upptäcksfärd ha ha ha om det nu inte är samma sak, ordet i sig kanske har det men för mig är det två skilda saker.
Jag upptäcker känslor, det kan man inte göra ensam. Ja inte dessa i alla fall, sen upptäcker jag dem med henne, fett nice :)
Nej nu börjar det bli tradigt va? Mycket snack om samma sak, men jag tror jag behövde det! Som sagt det är min blogg, jag får skriva precis vad jag vill ;)