fanbjorn

Jag vet inte riktigt vad som sker i mitt innre, i mitt huvud. Det känns som molnen bara blir tyngre och tyngre, regnperioden tar liksom inte slut. Om jag bara visste varför eller hur jag har hamnat i detta tillstånd så skulle jag göra mitt bästa för att ta mig ur det, men nu vet jag inte så jag förblir likgiltig.
Som en tickande bomb pulserar mitt blod i mina ådror, känns som jag kan explodera nästan närsomhelst men har ingen aning om varför.
Visst det har hänt mycket den sista tiden, eller sista tiden! Det har väl hänt saker hela hösten inte bara för mig men för mina närmaste vänner likaväl. Vi är nästan som en liten men ack så god familj, vi tar hand om varandra, men ändå känns det som att denna strid som pågår i mitt innre måste jag reda ut själv, jag är ju en slagskämpe men slåss nog enbart mot migsjälv och mina demoner.

Jag är rädd, jag måste erkänna det nu, jag är rädd. För vad vet jag inte, kanske är just därför som jag är rädd? rädd för tystnaden om natten, rädd för mörkret som likmsom omsluter mig. Skräckslagen för att prata för jag är livrädd för att det som kommer ut låter sjukt.
Paniken släpper inte taget, jag kämpar och slåss för att behålla ansiktet uttåt. Försöker intala mig själv att om jag inte bibehåller lugnet och ansiktet så faller så många andra med mig. Jag har två döttrar som jag försöker vara en bra pappa för, vilket jag nu insett att jag troligtvis inte är. Man kan bara göra sitt bästa har en vänlig själ sagt till mig, men om inte det är bra nog då?

Molnen vill inte skingras, det är fortfarande ett tungt täcke av regntunga moln i mitt innre. Jag är trött på att vara trött, vill bara lägga mig ner och sova.
Jag missade att åka till mammas grav i helgen också, hon hade namnsdag och jag missade den! Har aldrig missat en sådan dag tidigare, har aldrig missat hennes dag.

Nen nu får det räcka med självömkan.