fanbjorn

Känslor och tjejer

Konstiga grejer

När man väl hittar någon intressant

Inte en förklädd moraltant

Så tar det helt enkelt stopp

Som en jävla kulturkrock

Är jag så svår, så komplicerad

Älskvärd i hjärtat, men för ointresserad

Jag blir kall, du blir till is

Förändringens faktum, på alla vis

Jag är vad jag är

Antagligen inte där du är.

Visst är det konstigt att man kan skylla på spriten när man har betett sig illa? Jag menar visst kan man bli asfull och bete sig illa men att skylla på spriten!
Nu är det inte så att det är någon annan än jag som detta gäller, sist vi drack så betedde jag mig illa gentemot mina vänner! oförlåtligt att göra så, varese man är full eller inte.
Man har så få "riktiga" vänner, ni vet sådana som ställer upp i vått och torrt. Man ska ta hand om dem inte säga dumma saker när man har druckit!
Jag har ninte sagt förlåt, eller jo det har jag men inte offentligt! Men helt ärligt så ber jag om förlåt! Jag har spritförbud, vilket är en bra regel. Jag ber om ursäkt till alla närvarande den lördagen, ni vet vilka ni är speciellt till dig T! Förlåt mannen...

Nu till något trevligare! Plaza :) ikväll återförenas vi "band of brothers". Vi ska ta nån öl och umgås, kanske blir det så att vi har roligt oxå? Vem vet?

På återseende imorgon maybe!

motsatser, tidens dilemma
synonymers beskrivning
är det enda som tycks stämma
politik, ord som förvrängs
lögner besannas i denna tid av dekandens

Jag är ingen ledare, inte heller eremit
jag är bara en i massan, som inte vet ett skit
bara en i raden av alla vi
som överlever denna tid av apati
jag beundrar det triviala
förblindas av det banala
sanning och lögn
samma ord, verklighet eller dröm

Folk styre, demokrati
förblindade går vi mot vår utopi
naivitet och surrialism
ersätter våra frågor på existensialism
du - jag - vi - dom
i olika sammanhang i olika perspektiv
förenade men med olika liv
samma händer, samma blod
samma mamma, moder jord


Nja detta blev ju inget vidare, bara ett litet nattligt flummande. Nåja jag namngav den i alla fall ;)

Jävla Pecka Heino, han hittade alltid den tråden! Inte jag, jag hittar ingen röd tråd allt verkar för mig som en stor gåta!
Livet, visst är det en gåta? Vi får det ju oönskat, för inte faan minns jag att jag bönade bad om att bli född. Livet är fullt av val och kval har jag hört, Jag tror inte riktigt på det, jag menar hade det varit fullt av val så hade jag fått välja om jag velat bli född tex.
Jag är fullt medveten om att detta kan ju låta lite konstigt att jag sitter här som 34åring och tänker på sådant här! Men helt ärligt, vi får ju vårat liv till skänks! Vad gör vi av det?

Jag kan ju som sagt inte prata för alla, men nog skulle jag ha kunnat tagit hand om mitt på ett bättre sätt. Men man ska inte sörga över spild mjölk har jag också hört, lätt att säga för den som har mjölken kvar! Eller hur!
Varför ska det vara så motigt, varför ska det ta emot så förbannat ibland? Finns det någon vinst, någon jackpott i slutändan? Gör det inte det så kan jag inte se varför det ska var så förbannat svårt och valla skidorna rätt i livets uppförsbacke! Det är ju faan bakhalt hela tiden!

Jag tänker och analyserar
förvrider och paralyserar
enkelheten
ensam är stark
är det hemligheten
bakom lycka och framgång
jag skriker i tystnad
fler än en gång
mitt skrik dör innan ekot
kommer tillbaka igen
kanske är det tecknet
på min kärleksballads refräng
det som går kommer åter
enbart om du
dig själv förlåter
endast om du
tröstar dig själv när du gråter
så ingen ser
att du ber
om mer

Nja detta blev ju bara ett flummande, mina tankar är min vardagliga tillfycktplats. Jag läser, funderar och filosoferar fram något flummigt!
Vad ska jag göra? Inget jag gör tycks någonsin bli rätt, ska jag byta anfallsvinkel på dilemmat och kolla på hur jag gör saker och ting?
Kanske inte vore så dumt ändå! Det finns flera tusen sätt att göra saker och ting på, då måste det finnas lika många sätt att göra sig förstådd också! Eller är det bara jag som tror det?

Nåja på återseende!

Klara färdiga skriv, tävlingen har börjat sök orden sätt dom på rätt ställe, så bildar som snart en mening. Betydelsen behöver inte alltid vara det viktiga, det viktiga är att skriva smeka fram orden som bara hoppar fram i huvudet.

I mitt huvud finns det mycket som jag tror söker sin väg ut, det är kärlek, liv och död! Om kärlek har det skrivits oändligt mycket om, men vad är egentligen viktigt? Kioskdravel kan vi undvara, det som är väsentligt är vad du jag och vi känner för varandra och våra medmänniskor. Nu menar jag att vi behöver ju inte älska alla det är en ouppnåelig vision, men älskar man bara en eller tillåter sig att älska en så har man vunnit. Ja man vann i alla fall en själslig resa, ett äventyr.

Liv och död berör oss dagligen, vi lever vårat liv och mitt ibland oss dör det alltid någon som vi känner eller tycker om. Livet tar vi hand om det? Jag menar se till våra barn, tar vi hand om dem? Jag personligen går genom eld och vatten för mina barn och för den som finns vid min sida.

Klara färdiga skriv!

Ett papper, en penna

Ännu ett sätt återberätta ett liv

Mitt ditt och deras

Följ det med varsamma kliv

Livet

Radera det ej låt det vara

Låt det stå kvar

Efter en tid börjar det klarna

Om den tid som en gång var

Ditt mitt

Liv

Just nu älskar jag att leva, jag känner mig avslappnad, jag kan andas i in egen takt. Jag har klätt utav mig kläderna, jag står här påklätt naken. Jag har blottat mig, vågat att göra det och känner att det är okej, Mattias det är okej. Jag har tagit av mig masken, min vardagliga teater är förbi. Alla har vi roller, i vårat jobb, i våra relationer med andra människor sist men inte minst i vår familj. Det kan ju ha att göra med vad som förväntas utav oss också, alltså vad vi bär med oss i våra ryggsäckar befläckar oss, den packningen styr hur vi beter oss i våra förhållanden med våra medmänniskor.

Fast å andra sidan pendlar det fort, humörsvägningarna är som en berg och dal bana! Undrar om det har med vädret att göra?

Är det fel? Är det rätt? Jag vet inte men jag tror att vi till en viss del behöver våra roller. Främst för att det är en trygghet, i en inövad roll så är man trygg man vet exakt vad som förväntas utav oss. Det är kanske när det går till överdrift och när vi förlorar känslan av att någon stans ha en tillflykt plats, att försvinna till. Det är då vi faller igenom tror jag, det är då vi börjar vårat sökande efter våran sanna identitet. Nu vill inte jag låta som vis man, jag har själv sökt och försökt att finna min. Jag söker fortfarande, jag har hittat små fragment lite här och där men jag söker fortfarande. Jag tror att man kommer att göra det livet igenom, man hittar alltid nya pusselbitar lite varstans.

Det var du, jag och vinden
Tillsammans i harmoni
Vi satt vid stranden och såg tiden
Rusa förbi
Vi byggde vårt rike på
Lustarnas begär
Nu sitter jag ensam och erkänner
Det var bättre när du var här
Vad gick fel, vart tog den vägen
Drömmen som försvann
Jag söker, försöker men hamnar
Hela tiden i någon annans famn
Det var länge sedan nu
Tänker du som jag
Kanske finner vi varann, i en annan stad
Någon annan dag
Jag hoppas, jag undrar om vi
Drömmen ska hinna ifatt
Du vet den med glada minnen
Gråt, lycka och skratt
Snälla ta min hand, säg att du vill
Snälla säg att du kan
Snälla kanske blir vi lyckliga tillsammans
Som kvinna och man

Visa mig vägen, Ge mig ett ljus
Jag går på vatten, Jag går på grus
Ge mig ett tecken, Ge mig ett spår
Ge mig bara lite, Jag tar vad jag får

Jag tänker på dig idag som en dröm, en lögn
Som gör mig svag
Vi levde livet, vi var unga
Vi levde med öppen dörr i korsdrag
Såg du vad jag såg rikets förfall
Jag höll dig varm, men din själ var kall
Du kom till mig som en våt dröm
Försvann med tvätten
Lika effektivt, lika fort
Du lämnade inte spår, försvann
I min sömn
Sakta men säkert inser jag att
Tiden är kanske en lögn
Det var du, jag och vinden
Förenat i ett paradis
Jag gick som på moln,
Men till vilket pris
Vinden finns, likväl doften
Som ej vill försvinna
Jag saknar dig som levande
Som en kvinna

Visst kan man sitta och drömma sig bort till tider som en gång var? Inte för att jag tror att det skulle bli bättre, men ändå!
Skulle jag vilja ha något ogjort? Ja givetvis, rätt mycket skulle jag tro. Det finns säkert många skelett i min garderob, tillräckligt många för att jag ska ha glömt/förträngt mer än hälften.
Fast samtidigt kan jag inte ångra så mycket heller, det är rätt ok som det är nu faktiskt. Skulle jag ha gjort saker och ting på ett annorlunda sätt förr så skulle jag med all säkerhet inte sitta här nu.

Fast när man väl tänker så här så kan man ju inte låta bli, jag menar vad har jag idag som jag inte hade då?
Efter en bra stunds betänketid så kommer jag inte fram med något vettigt! Idag har jag riktigt nära vänner, det hade jag även då men kanske inte på samma sätt.
Man går ju igenom en massa olika saker och ting, det är svårt att vara varann "nära" ifall man bor i olika delar av landet. Det är väl den största skillnaden, idag har jag lika nära vänner som jag har fördelen att dela allt med.
Inget ont mot er mina gamla trotjänare, men vi lever i olika delar utav landet och det medför att det blir svårt att dela med sig av vardagliga saker. Men ni har er plats i mitt hjärta för alltid (Mårten med familj, Miklo och Rågher).
Ska jag vara riktigt ärlig så har jag svårt att dela med mig om mina innersta tankar och känslor för alla, det är nog väldigt få som får ta del utav dem.

Nej faan nu är det riktigt sent! Sov gott och på återseende

Är jag, eller vad är jag?
Existensialismen, lev imorgon för idag.
Mitt liv!
Ett surrialistiskt perspektiv.
Jag skriker i tystnad, när ekot förvrängs.
Melankoli, min utopi i min tid av dekadens.
Allt som varit, kommer åter.
Jag är alltid ensam när jag gråter.
Patologiskt logisk, utan kontroll.
Cirkeln sluts, när jag är åter på noll.
Simulera, disekera min seperation.
Min ångest, mina tankar förblir min frustration.
Jag är vad jag är!
Förblir troligtvis så här!
Social men diskret,
älskvärd i all hemlighet.
Ofullständig men total,
ensam och trivial.