fanbjorn

Jag tar semester från livet
jag drar härifrån
alla tycks ta allt förgivet
mitt liv levs på lån
jag ser mitt liv som en parodi
i denna tid av dekadens
allt är gjort och allt är förbi
mitt liv det förbränns

jag granskar alla som kommer nära
patologisk kontroll
mitt ego lever efter sin egen lära
en bubbla utav noll koll
jag är filosofisk med en släng utav trivial
allt kommer tillbaka
i nutid och otid av den tid som jag stal

jag tar semester från livet
tar och byter civilisation
ska bara ta första klivet
in i min utopiska drömvision
där jag är jag och blir älskad
för den jag är
där min morgondag
inte befäckas av min misär

Halvvägs till sjön

Där skogen har en glänta

Har jag min längtan

Har jag min vän

När jag sitter där ensam

Kan gott döden vänta

Men när natten kommer

Tar jag mig dit igen

När ångesten pulserar

Hör jag lockropssånger

Då tar jag mig dit

Med raska kliv

Halvvägs dit

Ångrar jag mig många gånger

Men det finns inte mycket

Att förändra i mitt liv

Halvvägs i livet

Utan timglaset i min hand

Går månen upp

Som en svävande brand

Svarta och stilla

Står skuggorna på rad

Det är så tyst ikväll

I mitt sagoland

Enkelhetens dilemma är just att den är enkel, så pass enkel att jag inte alltid ser det, inte för att jag har klarsynta ögon att se med. Men varför är det just det enkla som är så svår att se, så svårt att leva upp till? Jag har nog aldrig ägt ett par klarsynta brillor, men visst skulle jag vilja ha ett par i min ägo. Det känns som att så mycket skulle gå så mycket lättare då, så många situationer som skulle kunna undvikas. Fast när man väl ser på det, så ska inte enkelheten vara så enkel heller, då skulle ju inte enkelheten uppskattas heller.

Jag sitter med en mage som gör sig påmind om att vi är ovänner, kraftiga ovänner! Jag sitter med tankar som rör om allt till en jävla soppa, mitt i detta kaos så inser jag att jag är inte ensam! I min situation är jag inte ensam, i min vardag är jag inte ensam, jag har mina vänner och jag har dem som jag håller kär. De är inte så många, mitt hjärta är inte så stort men de som finns där inne ska känna sig ombonade. De ska känna sig omtyckta och älskade, för vilka de är och för vad de betyder för mig.

Krona eller klave? Min mage säger ta kronan Mattias, då har du råd med taxin till sjukan! Men eftersom jag aldrig vinner något, så tar jag klave!

Ännu en dag går mot sitt slut, ännu en sån där underbar dag. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om idag, har haft en fulländad dag. Livet är så där underbart, det är lätt att leva. Ni vet när man går omkring på små moln, trots regnet från morgonen så var det en strålande morgon.

Jag har nu hittat ett ämne för dagens debatt, nja debatt och debatt det blir ju mer en monolog från min sida.

 

Jag ska skriva om den parallella världen, alltså den vid sidan om oss eller som många säger den andra sidan! Jag vet inte hur den kan se ut eller te sig, jag vet inte heller om det är någon sorts utopi, en avlägsen plats full med harmoni och utan krig. Visst det låter vackert, tänk er en värld utan krig och föroreningar, där lejon sitter bredvid en antilop utan att försöka äta upp den. Det sist nämnda låter jag stå för en sorts sarkasm från min sida, för jag tror inte och vill inte tro att ett lejon inte skulle försöka äta upp antilopen, det skulle för mig vara en tragisk syn. Men jag tror att det är en såkallad skiljeväg, ungefär som en busshållsplats. Ni vet en plats där våra själar eller andar hamnar direkt efter döden, sen så får man se vilken buss som tar vem med sig. Ungefär som att har man något outrättat i denna värld eller i detta liv så får man en nychans att avsluta det. Har man redan gjort ifrån sig allt så får man ta bussen till nästa hållplats, sen finns det dem som blir kvar vid denna busshållsplats, dom kanske är vilse och det är dem som vi upplever som spöken!

Nu vet jag inte om ens jag tror på detta, men det är en synvinkel på dilemmat. Jag tror att det måste finnas något liknande för annars skulle det inte finnas medier osv. Något måste det finnas, för jag tror definitivt att det finns något mer än oss, något mer än detta. Vad tror jag på? Ärligt så vet jag inte, jag vill tro på så mycket, jag vill tro på ett fortsatt liv efter detta. Samtidigt så tror jag på spöken eller andar, men hur det går ihop vet jag inte. Busshållsplatsen tycker jag kan vara en skön liknelse, eller kanske en bussterminal är det rätta ordet. Jag tror inte att alla själar går åt samma håll eller ska till samma ställe och från en terminal går det många bussar åt olika riktningar. Sen dessa förvirrade andar som finns kvar med oss, det kanske är dem som man uppfattar som den parallella världen? Med det menar jag att det finns ju även vanliga döda som går vilse, som har taskig lokalkännedom, vad är det som säger att andarna skulle ha bättre kännedom vart dom är någonstans?

Den parallella världen är ju inte en vacker utopi om man ser det från den sidan, det måste mer liknas som en avlägsen plats fylld med förvirrade själar. Då måste det ju också vara självklart att dom tar kontakt, det skulle ju jag göra om jag var vilsen?

Nja detta låter ju som ett oändligt flummande, jag vet inte vad jag ska tro på? Jag vet att jag är intresserad av ämnet, jag vill få mer insyn i ämnet. Livet och döden, vad som kommer efter är rätt intressant. Jag menar vi lever våra liv, vi går omkring i våran vardagslunk och tror oss veta. Nu pratar jag enbart om mig själv, jag har gått i mitt vardagliga liv och inte just trott på något alls. Jag vill inte säga att jag blivit frälst, inte på något vis, inte ens i närheten av frälst men jag har blivit nyfiken. När man läser, ser och hör så väcker det ju känslor hos oss alla, eller hur? Jag menar det kan väcka olustighetskänslor, eller som i mitt fall nyfikenhet. I mitt tycke så måste det finnas något, alla medier och spirituella vägledare kan ju inte ha fel! Jag menar säg att det finns 100st så måste ju i alla fall 30 av dem vara ärliga med vad dom ser och upplever.

Min nyfikenhet är min okunnighet, jag kan inget om detta ämne men jag kan säga vad jag tror och tycker. Jag tror och tycker om rätt mycket, vet inte om något av det jag säger är intressant överhuvudtaget? Ordet tro är också mycket intressant, ordet tro betyder så oändligt mycket mer än just tro! Intressant att kyrkan valde att använde det? Tillit är ett av det ord som har synonym med tro, rätt lustigt att kyrkan valde just det? Sätt din tillit till gud och han enbart han kan ditt liv berika. Nu är det ju inte bara kyrkan som i mina ögon väljer att missbruka ordet tro, kolla bara på våra politiker! Tro på det, tro på oss! Inget av deras vallöften kommer någonsin att sättas i bruk.

Kyrkans makt var ofantligt stor under en mycket lång tid, än idag finns sakrament kvar i våran värld, kolla bara på hierarkin inom den katolska kyrkan. Påven är nästan allsmäktig, men jag vet inte vad han har för funktion idag? Är han den fulländade talesmannen för den organisationen så tycker jag att det måste finnas bättre alternativ, det måste finnas någon yngre förmåga som åtminstone har fler år en två innan han måste bytas ut. Nu vet jag att det jag skriver är säkert felaktigt dom lever åtminstone tre år!

Ska man gå på kyrkans tro, så finns det ingen parallell värld. Antingen så hamnar man i paradiset, sagolik utopi. Eller så bär det av till helvetet! Vad är det som säger att gud och djävulen inte är samma person eller väsen? Vad är det som säger att djävulen är ond och gud är god? Är et djävulens verk att det finns krig, aids och att ozonskiktet håller på att brytas ner? Vad har då gud gjort för att bibehålla lugnet, vad har han gjort för att motverka dessa ”onda” krafter? Att gud är god har vi hört sen vi lärde oss att gå, men vart ifrån kommer denna enorma insikt. Bibeln eller hur, sätt er tro till bibeln och ni skall bli frälsta från ondo!

Nu har jag kommit bort från temat.

Jag tror på att den parallella världen är dessa förvirrade själar som står och väntar på rätt ”buss”. Det är dom som finns bland oss, det är dom som ibland eller rätt ofta söker kontakt med dem som har ”gåvan” att höra dem. Den sfären som dom befinner sig i, det är den parallella världen, i alla fall för mig. Sen vart resten tar vägen det vet jag inte, men jag tror och hoppas på någon form av pånyttfödelse. Jag tror att jag kommer t ex få träffa min mamma igen detta möte sker utan att jag vet om det. Men den personen som jag möter kommer säkerligen få lika stor betydelse, beröra mig på samma sätt rent ”själsligt” som mamma gjorde. Tänk bara att det går nästan jämnt upp skulle jag tro, ta alla som dör i hela världen på ett år och kolla på alla födslar. Jag skulle inte bli förvånad om siffrorna nästan överensstämmer, det dör en och det föds en. Det skulle vara konstigt om det inte hade något med varandra att göra.

Den parallella världen är alltså inte ett idealsamhälle, det är för mig en så kallad busshållsterminal. Vad dom gör där ar att vänta på sin buss att ta sig vidare, kanske har dom något outrättat som dom vill att vi ska hjälpa dem med innan avfärden? Men det är inte en värld i bemärkelsen värld, det är mer än otålig väntan.

Det är viktigt för mig att klargöra att jag inte tror att dom väntar på bussen till just sitt paradis, utan då tror jag mer på återfödelse, att dom föds på nytt genom ett nytt liv! Det behöver inte vara i samma världsdel heller men jag tror att vi träffar dem som vi har oss nära någon gång under vårat liv.

Ja det är väl detta som jag tror på tills jag återigen blir ”väckt” av ett nytt sätt att se på det hela.

Jag ser som på en film framför mina ögon hur jag noga placerat min högra armbåge i ditt ansikte, jag hör hur det kraschar, känner den varma känslan av välbehag. Dina chockade ögon ser frågande ut, undrande varför detta skedde. Du tittar dig i spegeln, ett förvånat utryck sprider sig i ditt ansikte, den du ser är jag!

Som en bomb exploderar det i mitt sinne, jag hatar dig, föraktar dig. Min spegel, min själsliga spegel inget undgår ditt vakande öga. Hiroshima återigen atombomben har redan exploderat, bara vänta in vågen och på bästa möjliga sätt rida ut den.

Jag såg som på en film framför mina ögon hur denna dag skulle komma, tillsist kom den. Jag är oförberett beredd, viskar till mitt inre att kom igen nu, nu tar vi hand om detta! Jag känner hur adrenalinet strömmar genom mina ådror, känner hur känslan av att leva pulserar, huvudvärken är en bieffekt. Minnen blixtrar fram som diabilder, händelser av olika slag cirkulerar i mitt inre. Undrar om jag någonsin kommer att få konsten att sortera bland mina ”post it lappar”, jag lagrar minnen i dessa lappar och på mitt ”skrivbord” är det fullt, det är många lager. De första 2-4 lagren har jag fullständig koll på, det är de understa som jag är rädd för att lyfta fram. Vet inte vad de kan bära med sig, briserar flera bomber så vet jag inte hur jag ska hantera det.

Är jag rädd för att lyfta fram dessa ”post it lappar”? Ja verkligen, är rädd för bilden utav mig själv. Är rädd för att framställas som den jag var då återigen. Vad var jag då? Jag var en vilsen person, jag var vilsen i in identitet, vilsen i min värld. Jag ljög för mig själv och för dem jag hade nära, jag slogs med mig själv och med sanningen, ibland tror jag att blandade ihop dem. Allt för att fly, fly från mig själv, fly från det destruktiva liv som jag levde. Allt jag gjorde, gjorde jag av självförakt, det fanns ingen levande som hatade mig mer än vad själv gjorde. Dels för lögnerna, dels för de handlingar som jag ljög om. Jag kan sitta idag och intala mig att det var nog inte så farligt ändå, jag gjorde nog inget mer än någon annan i min ålder på den tiden. Ack så fel, jag gjorde inbrott, slogs och stal bilar, men framför allt så ljög jag för mig själv och för de som älskade och trodde på mig. Jag ljög och förvrängde sanningen om vad jag gjorde, samt in egen inblandning i allt. Jag ljög om mina dåvarande vänner, jag ljög om allt som hade med mig att göra, enbart för att fly från mig själv.

Så gick mamma bort, mamma min oändlige vägledare och sekreterare. Min älskade mamma hade koll på allt, den enda personen som jag tillät vara inne i min själ, den enda som jag njöt av att ha där. Tryggheten försvann, men återfanns på ett oväntat håll, pappa klev fram och visade vilken klippa han är. Enkelheten är det svåra, för mig är det enkelheten som alltid har försatt mig i problem. Pappa kräver inget mer än enkelheten, försvåra saker och ting inte så förbannat, säg som det är så kan vi utifrån det gå vidare, enkelt eller hur? Tryggheten finns där, än idag 2 år efter mammas bortgång kämpar jag med den, tryggheten att släppa in pappa in i min själ. Det är svårt samtidigt skönt, han har alltid velat vara där. Han har nog alltid kämpat med att hitta vägen fram till mig, men det har alltid funnits något i vägen som jag och mamma valde att ”mörklägga”. Tyvärr ser jag idag, tänk om han kommit in tidigare då hade jag sluppit alla ångestfyllda nätter. Då hade vi sluppit att kämpat så som vi trots allt gör, vi kämpar med att förstå varandra. Vi har levt bredvid varandra, men ändå så långt bort. Tiden har kanske inte läkt alla sår som vi orsakat varandra, men vi har i alla fall plåstrat om varandra på bästa möjliga sätt. Vi står varandra närmre idag än vad vi någonsin har gjort, tyvärr till följd utav att mamma gick bort. Jag funderar på hur det skulle ha sett ut om hon fortfarande var kvar i livet, vi hade nog inte kommit hit då pappa och jag. Kanske är det så att det finns inget ont som inte för något gott med sig! Känns konstigt att skriva så om min mammas bortgång, men jag tror det.

Sen har jag släppt in en annan person inpå mig, det konstiga är att där gick det bara utav farten. Inget kämpande, inga inre strider utan det gick smärtfritt och behagligt. Kan ju vara den där efterlängtade känslan av trygghet som spelar in. För trygg är jag, i hennes sällskap är jag trygg. Kan säga det utan få kalla kårar på armarna, ingen gåshud som påminner mig om att Mattias, du är på tunn is. Det är skönt, återigen tack ”L”.

I stjärnornas sällskap,

är jag är du.

I frihet och gemenskap,

min tid är nu.

Lev innan du dör

andas, känn andetagen

du är så skör.

Skänk mig din tröst.

Mitt guld blev till sand,

jag har ett timglas i mitt bröst.

Min tid är slagen,

min tid är nu.

Jag står här förlorad,

precis som du.

Jag är naket påklädd,

jag ryser det är kallt.

Jag är förberedd oberedd,

min spegel den ser allt.

I stjärnornas sällskap,

är jag är du.

I frihet och gemenskap,

min tid är nu.

Är livet och döden våra öden? Är mitt liv förutbestämt på förhand, har allt jag gjort och allt jag kommer att göra redan beslutats? Då måste man ju fråga den personen eller det väsen som bestämmer om han är nöjd med sitt jobb. Jag vet, jo jag vet att det inte finns någon ånger vecka på denna outforskade skatt som kallas livet. Men nog kan man tycka att det kunde ha gjorts ett bättre jobb, nu menar jag inte på mitt liv eller mitt öde. Jag är faktiskt tro det eller ej rätt nöjd med hur mitt liv har blivit. Visst kan jag ha lite klagomål på hur mitt ärende sköttes ett tag, men nu i slutändan så är jag nöjd.

Det jag vill klaga på är hur den personen eller väsen kan göra en älskad mamma, fru, farmor så pass sjuk? Förstår inte vitsen med det, förstår inte vad som fanns att utvinna i det. Har funderat otroligt mycket på just detta, jag har precis läst ut en bok som heter "Oscar och den rosa damen". Den handlar om en tioårig pojke vid namn Oscar, han är cancer sjuk och boken är hans brev till gud. Han skrev dom under hans sista tolv dagar i livet. Den är kort men intensiv och boken grep då tag om mig, om mitt hjärta och bara vred om. Tack "L" för detta oerhörda boktips, fast helt ärligt vet jag inte varför? Som jag bröt ihop, helt sjukt, jag vågade först inte läsa den. Det tog någon dag innan jag öppnade den och läste den, givetvis när Yasmine sov. Jag förstod att jag säkert skulle få många tankar osv. Men inte att jag skulle bryta ihop. Jag gråter väldigt sällan, jag är nog en sådan som tror att om man bär sin börda inombords så försvinner den efter ett tag. Det funkar ju inte riktigt så, den trycker bara på mer och mer till slut finner det sin väg fram, det handlar nog bara om rätt kanal och frekvens. Jag tycker det är jobbigt att gråta, det tar liksom aldrig slut när man väl börjar, många säger att det är renande och själsligt behövande. Jag kan ju hålla med dem faktiskt, men varför ska det göra så ont?

Åter till ämnet, jag är lite förbannad faktiskt. Om mitt öde redan är bestämt varför låter han eller det mig då våndas? Varför låter han mig göra mina misstag utan att på något sätt hindra mig, för om det nu finns någon som styr och ställer över våra liv så känner ju den eller det mig bättre än vad jag gör själv, eller hur? Då måste ju den eller det veta exakt vad gillar och inte, ändå så låter han mig göra mina misstag gång på gång. Otroligt frustrerande när man tänker på det, jag vill ju tro att jag själv kan göra mina val men samtidigt tror jag på ödet. Låter lite tudelat eller hur? Men jag föredrar ödet framför slumpen. Tankarna bara flyger förbi, blandas sen likt en gräddvisp så jag ber er om ursäkt för att det jag skriver verkar vara konstigt eller bara rent och skärt flum!

Döden! Är ni rädda för att dö? Är jag rädd? Ja jag är lite rädd, kanske inte för just döden men väl för det mörker som det verkar föra med sig. Det verkar vara så slutgiltigt, döden att dö. Rent vetenskapligt så tar ju livets cirkel över, ni vet man dör och det växer sedan blommor som humlorna äter av och någon hungrig fågel äter humlan osv. Men tar det slut? Jag hoppas verkligen inte det, jag menar mamma blev blott 54 år. Nog vill jag att hon ska få en chans att avsluta det hon en gång startade, nog vill jag kunna tro att hon lever i någon parallell värld och är frisk. Samtidigt vill jag tro att hon finns med mig hela tiden, visst hon gör det varje gång jag minns henne och varje gång jag tänker på henne men ni vet hur jag menar. Jag vill samtidigt kunna få tro detta utan att kallas för kristen, eller flummig.

Jag har hittat ett perfekt "bollplank" med mina existentiella frågor och farhågor, ja inte bara det givetvis men det behövs verkligen. Tack än en gång för att du kom in i mitt liv! Det är inte ofta som man stöter på en underbar person som man kan bara vara med, våga bara vara med och det är helt okej. Den känslan är obetalbar, den känslan går inte att beskriva med ord, för det finns inte ord som räcker till, som gör den rättvisa. Tack, känns futtigt men tack.

Nu måste jag snyta mig innan det börjar om igen.

Nej tankarna ger mig ingen ro, jag tänker på döden och livet. Jag tänker på hur vi förvaltar den underskattade gåva som vi oförklarligt har fått. Hur kan jag, alltså jag måste ju utgå från mig själv eller hur? Så hur kan jag missköta det som jag gör, jag tar ju inte vara på det! Kan jag, så sover jag bort en hel dag enbart för att jag kan, istället för att kliva upp och göra det bästa utav dagen. Det gäller ju inte enbart dagar och nätter, det gäller ju livet i övrigt också. Hur jag väljer att förvalta det, hur jag väljer att leva! Jag kanske inte kan styra mitt liv, men jag kan styra över vilka som jag väljer att dela det med eller hur? Om jag dör vill jag inte dö ensam, vill inte heller ångra något eller sakna något. Med det menar jag att jag inte vill ligga på min dödsbädd och säga; varför gjorde jag si och inte så! Vill inte heller önska att jag gjort något annorlunda. Men framför allt vill jag inte dö ensam, tror att det är den största rädslan jag har förutom mörkret som döden för med sig. Vill inte påstå att jag är mörkrädd i bemärkelsen mörkrädd, utan jag är mer rädd för själva mörkret än vad som döljer sig i mörkret, förstår ni? Är man mörkrädd så är man rädd för det som man inte vet eller tror sig veta vad som kan finnas i mörkret, jag är inte rädd för det, utan jag är rädd för själva mörkret! Enbart mörkret, därför vill jag inte dö ensam, därför plågas jag var natt när man sover ensam. Jag sover rätt ofta i soffan med tvn på, enbart för att "lura" mig själv att jag har sällskap sen blir det inte så mörkt då heller.

Sen har jag mina inre demoner som ofta gör sig påminda när man har det lite tungt. Eller jag vet inte om det är då dom kommer fram eller om det är så att jag ständigt bär dom med mig men jag lägger märke till dem när jag mår lite dåligt. Finns säkert en orsak och verkan även där, liksom det gör med allt. Man gör sina val omedvetet och alltför ofta så hinner man inte reagera över dem, de passerar bara förbi som alla andra vardagshändelser gör, eller som en viss person skulle säga "företeelser". Jag anser mig vara på rätt stadig mark, ni vet när man vet vart man är och vem man är. Men trots att man har den insikten så faller man igenom ibland, då undrar jag vet man verkligen vad och vem man är då ifall fundamentet är så pass skört att sprickan blir tillräckligt stor för mig att falla igenom. Man är nog rätt skör som människa, det krävs inte speciellt mycket för att rubba en till synes balanserad tillvaro. Som nu ikväll, allt som krävdes var tid och en bok. Visserligen var boken utvald skulle jag tro, nu föll jag inte igenom någon spricka föll inte genom en glaciär. Men jag ramlade tillbaka i minnesbanken, ramlade på en massa minnen som kanske behövde väckas till liv. Jag tror det och jag tror även att det inte var slumpen, vissa saker kan man nog enbart förklara med ödet.

Det gör ont att minnas mamma som sjuk, det gör ont att minnas hela förloppet från en diagnos som sa att det var en lunginflammation, en annan diagnos som sa att det var mjukdelsreumatism när det i själva verket var det värsta tänkbara. Konstigt att samma doktor från ett besök till ett annat kan ändra sig från lunginflammation till mjukdelsreumatism eller hur? Nu vill jag inte på något vis smutskasta någon läkare men är man osäker på en patient så kan man väl skicka ärendet vidare? Konstigt att blanda in ödet i detta för hade det handlat om en bil så hade garanterat mekanikern skickat bilen vidare till en personal som vet vad han ska göra för att laga bilen. Nu vet jag inte och jag vill inte spekulera i vad det hade fått betydelse för mamma ifall hennes slutgiltiga diagnos hade kommit fram tidigare, kanske hade hon fått levt ett tag till. Men hade det varit värt det? Jag syftar då på smärtorna och plågan som hon bar med sig i och med sjukdomen. När man ser kontentan av det som skett så har det ju blivit väldigt bra, pappa mår bra! Det var nog det enda som jag var riktigt orolig inför när mamma skulle gå bort, för det visste vi att det var bara fråga om tid, men det jag var rädd för var hur det skulle gå för pappa. Men som sagt det löste sig riktigt bra, han är lycklig och vi vårdar minnet efter mamma på bästa möjliga sätt. Jag funderar på ödet nu, var det verkligen ödets vilja detta? Att mamma skulle plågas och på ett Ohumant sätt gå vidare? Visst det kanske var ödets nyck att pappa skulle träffa sin nya livskamrat som gör honom lycklig och det som gör honom glad gör ju även mig lycklig. Men dock kvarstår ju frågan om ödet, fanns det verkligen inte något humanare sätt?

Jag var och är fortfarande en morsgris, jag saknar henne. Det konstiga är att oftast så krävs det en händelse eller som "L" skulle säga företeelse för att jag verkligen ska ägna min kära mamma den uppmärksamhet som hon är värd, konstigt eller hur? Vissa skulle säkert säga att det är livets gång, man glömmer och går vidare. Jag tycker det är katastrofalt i alla fall för mig och speciellt när det gäller mamma, jag vill inte glömma jag vill inte behöva bli påmind om hennes existens. För jag tror benhårt på att hon finns bland oss, visserligen inte rent kroppsligt men något av henne finns kvar.

När jag var yngre körde vi "anden i glaset", vilka har inte prövat det? Ja det finns många som inte gjort det men det finns även de som gjort det och så även jag. Det var spännande på alla sätt, men rätt skrämmande också varje gång det fungerade så sket man ju nästan på sig. Det går ju inte att förklara hur glaset kan röra sig när ingen har sina fingrar på det. Nu på äldre dar om man kan säga så om min ringa ålder så börjar jag bli riktigt nyfiken igen. Tänk om, tänk om man skulle försöka igen, tänk om jag då skulle få kontakt med min mamma! Bara tanken utav det får mig att rysa. Men visst får det en att tänka på vad som finns på den "andra sidan"?

Som livet och döden, är våra öden. Sanning och konsekvens, mitt skrik dör i tystnad. Ekot som efter världen hör är enbart ett sorl av maniska röster, demonerna som säger till de kvarlevande att han var nog rätt galen ändå.

Som livet och döden, styr mina kliv. Får de efter levande ta svallvågorna av mitt liv. Jag skriker, gråter i tystnad när ingen ser eller hör.

Nej nu får det vara nog, undrar om det finns någon som orkar läsa ända hit? Konstigt hur en bok kan väcka många saker eller företeelser, eller hur?

Tack för allt du gav mamma, tack för att du finns kvar i hela hjärtat mitt.

Kalla mig kristlös, kalla mig oberoende.

Jag är inte anarkist inte heller kristet troende.

Filosofisk kanske till och med trivial

Är mitt liv bara ett skal

Finns det bara en gud

Allsmäktig iklädd i änglaskrud

Jag ser en gud i var och en

Som har ett hjärta och två ben.

Kalla mig försiktig, kalla mig rädd

Jag är inte rädd för att bli hörd mer för att bli sedd

För den jag inte är

Jag är fylld med kärlek och begär

Söker och försöker att finna vägen fram

Känslornas utlopp i en trygg famn

Som en spegelbild, ett fotografi

Ser jag mig själv och den jag vill bli

Kalla mig djup, kalla mig poetisk

Min inre önskan är att inte förbli patetisk

Kalla mig rädd, kalla mig oberoende

Jag är både och, rädd för att bli beroende

Hatet bryts bort, ångesten försvinner

Självföraktet brinner

Kalla mig det som passar bäst, kalla mig fri

Fri från känslan, melankoli

Jag vaknar varje morgon och känner hur blodet rinner nervid nästippen, jag misshandlar mig själv till sömns var natt. Rent verbalt är jag nog min värsta fiende, psykiskt som fysiskt övervinner jag mig själv varje morgon när jag vaknar och inser att mitt dilemma är att jag är för hård mot mig själv. Varför ska jag vara så hård mot mig själv, varför har jag så svårt att inse att jag duger nog som den människa jag är idag. Jag har kommit en bit eller hur? Det finns dom som tycker om mig som den jag är trots mitt bagage, det finns dom som säkert tycker att jag är en stor jävla skit också men så länge som inte dom kliver fram och säger det så finns det inte så mycket att bry sig om eller hur? Så varför Mattias, varför är du så hård mot dig själv.

Jag vaknar varje morgon och inser att varje gång jag vaknar är det en bedrift i sig, eller ska jag säga att varje gång jag lyckas med bedriften att somna så är det en triumf. Nu är det så att jag inte lider av självmordstankar fast det så kan tyckas när man läser detta, men det handlar mer om själva känslan när man vaknar, för allt som oftast så somnar jag utan att jag är medveten om det. Vet inte om jag lider av sömnproblem för när jag väl sover så sover jag verkligen, det är mer om innan man somnar. Vet inte heller om jag lider utav insomningsproblem, tror mer att det handlar om att jag har så mycket i mitt huvud som vill ut. Jag är inte heller rädd för att sova, men jag är rädd för mörkret det är ingen hemlighet.

Trivs jag med att vara ensam? Nej det gör jag inte, det kan ju också ha sin orsak till att jag har svårt för att sova. För sover jag med någon, så sover jag som ett barn ni vet så där fridfullt och tungt. Ja nu vill jag ju inte säga att jag vill sova med någon enbart för att sova, jag vill ju tycka om personen, känna mig trygg med denne också. Trygghet visst är det få förunnat? Tänk att hitta någon som man känner den känslan med. Gör man det så ska man ta hand om han/hon låt inte den känslan gå förlorad. Trygghet Mattias, har du det eller känner du det? Ja jag känner det, jag känner mig trygg. Trygg i min situation, trygg med det jag känner, trygg i det jag har. Den enda stund på dagen som jag inte känner mig trygg är just när man släcker lampan och ska försöka sova, när mörkret kommer så nära att man riktigt känner det.

Jag vet varför jag har sådana kväljningar när jag släcker lampan, vet inte om jag ska berätta.

Se mig rör vid mig

Jag står här naket påklädd

Inför dig

Jag är naken, blottat och skör

Var gång jag ser dig

Sjunger änglar i kör

Jag vet varför jag har så svårt att tycka om mig själv, jag vet varför! Jag vet varför jag vaknar blodig, jag vet varför jag vill misshandla mig själv till döds var natt enbart för att komma till insikten att varje gång jag vaknar, så vaknar jag inte som en ny man, jag är inte född på nytt, jag är inte en ny version utav mig själv utan jag inser att jag är jag varje gång jag vaknar. Hatet gentemot mig själv har dock blivit lite lättare att bära, ångesten har lättnat och värmen har tagit dess plats.

Att tycka om sig själv, att verkligen tycka om den man är, det är stort för mig. Jag har enda sen jag var tonåring och började härja omkring känt ett hat gentemot mig själv, jag visste hela tiden att det jag nu väljer att göra är fel. Ändå gjorde jag det! Så jag har aldrig hatat någon mer än vad jag hatar mig själv, det är enbart mitt fel att jag idag får stå till svars för dom handlingar jag valde att göra då.

Mina aggressioner har sedan länge dränkts utav kärlek, kärlek till livet. Jag kan inte skylla på min barndom för de val jag har gjort ung som vuxen, det vore enbart fegt. Jag har haft en idyll på många vis, ska jag vara ärlig så är det få förunnat att ha en sådan kärleksfull mamma och pappa. Min pappa heter Roland det är egentligen min styvfar men han är min pappa, den enda pappa som jag har och haft.

Jag har sedan länge haft stora problem med att släppa in någon in på mig, är så rädd för att bli sårad. Det har inte att göra med att med Mia mitt x, jag hade fasligt svårt att släppa in henne med om jag någonsin gjorde det? Jag vet inte, hon vet mycket men inte så mycket! Konstigt, jag tycker det är väldigt konstigt egentligen. Jag är nog rädd för att det jag säger blir fel, att det jag gör blir konstigt. Fast jag vet att det ska vara konstigt ibland, det kan inte heller alltid bli rätt heller. Det måste få vara så, hur ska man annars kunna lära känna någon?

Trygghet, det är nog där det sitter eller hur? Känner man inte det så kan man inte slappna utav heller eller hur? När man väl hittar den speciella känslan så ska man vårda den, ta hand om den. Utan trygghet kan man inte bli älskvärd, inte heller älska någon! Att blotta sig, att visa sina innersta brister, att visa den man är utan sin vardagliga mask, ja då är man trygg.

Älskling, sov nu
allt blir bra.
Jag finns vid din sida
både natt och dag.
Älskling, slut dina ögon
ta ett djupt andetag
vila din slitna kropp
min styrka mitt mod skänker jag.
Älskling, hyssss säg ingenting
lyssna till mitt hjärta
andlöst pulserande när allt kommer omkring.

Mamma, sov nu
var inte rädd
jag lämnar dig inte,
sitter intill din bädd.
Mamma, jag älskar dig
men gå nu, snälla gå
mitt hjärta orkar inte
se dig plågas det måste du förstå.
Mamma, gråt inte
håll min hand
jag hjälper dig dit
himmel möter land.

Den 30/6-04 gick min mamma bort, cancern tog henne till slut! Som alla vet så är/var ju Mattias en riktig morsgris. Jag funderar rätt mycket på henne ibland, hur livet skulle sett ut om hon fortfarande var bland oss.Jag tror att det skulle kanske inte gjort någon större skillnad i mitt liv, i min vardag som den ter sig idag men jag tror att på ett rent andligt plan så skulle jag nog vara mer harmonisk tror jag.
Jag vet riktigt vad jag menar själv nu, men ge det lite tid så kommer jag säkert fram till punkt snart =)
Det var den 11/9-03 samma dag som Anna Lindh gick bort, samma dag som min vän Ronny fyller år som min mamma fick sin "dom". Jag gick in en roll som "allvetare", jag ifrågasatt doktorer jag satt hemma och googla efter svar som jag kunde "bolla" med pappa och brorsan. Det var en viktig roll för mig tror jag, just då i alla fall, givetvis sköt jag ifrån mig all smärta och tänkte inte mer på det. Den 12/6-04 så åkte vi bort till turkiet, vi var Mia, Yasmine och jag vi hade pratat med mamma och pappa om det länge länge. När vi åkte var mamma under "kontroll" hon mådde rätt bra om man kan säga så, redan efter 4 dagar så fick jag ett mail av monica, monica är hennes syster således min moster, hon berättade att det gått fort med mamma hon var inte alls "bra" längre. Jag pratade med pappa och vi kom överens om att nästa gång som han ringer så packar jag och åker hem på en gång, detta var på en torsdag. Nästa dag, eller nästa natt så hade jag marddrömmar om att jag skulle lämna lillan och Mia för att åka hem själv.
Lördagen kom och vi gick för att äta lunch på en trevlig resturang med svenska anor =) Vi letade bra nog länge innan vi kom fram, hade precis fått in maten när samtalet kom. På dislpayen stod det pappa!

Ve och fasa, magen gjorde bakåtvolter och hjärtat slutade att slå när jag såg displayen. Jag svarade med; Ska jag kolla efter flygplan? Sagt och gjort jag sprang tillbaka till hotellet och dom var jätte snälla och generösa med allt så vi åkte hem allihopa och var hemma på måndagsmorgon kl 09 slog jag upp dörren hemma hos mamma och pappa. Tror jag var hemma den 22/6 så jag bosatte mig hos mamma och pappa och vi var alla där den natten när mamma gick bort.  Jag höll hennes hand, brorsan höll hennes hand alla var närvarande så kan man säga att döden är fridfull, ja så var detta det faktiskt!
Men som det alltid är och fungerar så kommer saknaden en tid efteråt, jag saknade mamma oerhört mycket, visst det gör jag än idag men då har jag mina minnen (nu kom det igen) Mina minnen är bra att ha, jag saknar mamma men mina minnen utav henne göra att jag inte behöver sakna henne. Flummigt eller hur? Men det är så man kan inte förlora någon, utan att själv ha givit sig till denna. Visa ord Mattias men jag tror det faktiskt. Annars blir det kanske saknad eller något annat men just att förlora en vän, en mor eller vad man nu förlorar så måste man ha givit sig själv till denna eller det.
Kanske därför som jag är som jag är? Inte direkt avståndstagande men behåller min distans till somliga i alla fall.
Ja jag måste passa på och tacka min nyfunna vän L, för alla intressanta samtal och svar. Riktigt trevligt.

Nej nog om detta nu!

måste vila min hjärna lite för att klura ut lite ord.