fanbjorn

Livet leker för tillfället, jag vet inte riktigt vad som hänt. Det brukar alltid finnas något orosmoment men inte just nu. Jag trivs i min nya lägenhet, det känns som att man flyttat hem ni, vet så där rätt bara! Jag sprudlar av livsglädje, njuter av varje befriat andetag.

 

Jag har världens bästa vän, Lillemor, mitt bollplank i ta mig faan allt! Du bäst tjejen, glöm inte bort det. Jag har givetvis fler vänner än enbart henne, men just nu känner jag bara för att nämna och på något sätt visa min tacksamhet gentemot henne, men ni andra är inte bortglömda. Jag måste ta tillfället i akt och säga, Ted mannen! ar så oerhört roligt i ditt sällskap mannen, tack för att jag fick komma dig inpå livet. Karro! Det vet du! Grannar är bra.

 

Igår hade jag lite utav en tung dag, satt i rättegång hela dagen dock som målsägande men likväl jobbigt. Jag vet inte hur mycket jag kan gå in på det här, men det var en lång jävla dag!

Jag trodde att på något sätt skulle min kväll bli totalt sabbad tackvare den jobbiga dagen, men inte då! Jag är full av harmoni, har inte känt mig så levande på länge, mycket länge! Samtidigt som jag njuter av alla befriade andetag så finns känslan av att när som helst kan jag falla, om man mår så här underbart bra nu, hur hårt blir inte fallet när man väl faller då? För det är ju bara en tidsfråga eller hur?

Men jag orkar inte gå omkring och oroa mig, jag vet vilka jag har att vända mig till när det blir jobbigt. Min underbara familj, tack för att ni står ut med en sån trasig jävel som mig! Mina underbara vänner, säger detsamma till er. Det är nog få förunnat att ha det som jag har, hur jag än mår, hur det än går i min vardag så har jag er! Fantastiskt och oerhört skönt, tack än en gång för att ni väljer att dela er tillvaro med mig.

 

Nej mina vänner, jag har inte mycket att skriva om idag. Kan ju kanske komma något senare, jag har inget Internet så jag får skriva på datan och sedan hälsa på någon som har en dator med Internet funktion. Lite struligt kan tyckas, men jag lär nog uppskatta detta fantastiska fenomen som Internet egentligen är när jag väl har det.

Nu ska jag läsa lite så jag får lite tankar som jag kan dela med mig utav senare.

 

På återseende!

   

Jag kunde inte hålla mig, jag tog och skrev något kludd igen. Jag vet inte riktigt vad det är om det är någon visa eller dikt? Men det är nog upp till er, läsarnas betraktelser och iakttagelser. Det skulle vara roligt att få något sorts gensvar ibland, jag menar inte vet jag om det jag skriver är intressant eller inte? Eller varför inte ifrågasätta det jag skriver, det skulle vara ännu roligare, föra en diskussion eller argumentation via det skrivna ordet! Nja det är nog bara jag som tycker att sådant är intressant, men om det finns någon så snälla, jag bits inte!

Ja nu ska jag snart ta och göra mig i ordning, ska fika på stan idag med min vän! Sen blir det jobba igen, kan ju alltid bli skönt när väl lönen kommer men ack så jobbigt nu.

 

Nej ha det bäst alla!

 

Det var du, jag och vinden
Tillsammans i harmoni
Vi satt vid stranden och såg tiden
Rusa förbi
Vi byggde vårt rike på
Lustarnas begär
Nu sitter jag ensam och erkänner
Det var bättre när du var här
Vad gick fel, vart tog den vägen
Drömmen som försvann
Jag söker, försöker men hamnar
Hela tiden i någon annans famn 
Det var länge sedan nu
Tänker du som jag
Kanske finner vi varann, i en annan stad
Någon annan dag
Jag hoppas, jag undrar om vi
Drömmen ska hinna ifatt
Du vet den med glada minnen
Gråt, lycka och skratt
Snälla ta min hand, säg att du vill
Snälla säg att du kan
Snälla kanske blir vi lyckliga tillsammans
Som kvinna och man

Visa mig vägen, Ge mig ett ljus
Jag går på vatten, Jag går på grus
Ge mig ett tecken, Ge mig ett spår
Ge mig bara lite, Jag tar vad jag får 

Jag tänker på dig idag som en dröm, en lögn
Som gör mig svag
Vi levde livet, vi var unga
Vi levde med öppen dörr i korsdrag
Såg du vad jag såg rikets förfall
Jag höll dig varm, men din själ var kall
Du kom till mig som en våt dröm
Försvann med tvätten
Lika effektivt, lika fort
Du lämnade inte spår, försvann
I min sömn
Sakta men säkert inser jag att
Tiden är kanske en lögn 
Det var du, jag och vinden
Förenat i ett paradis
Jag gick som på moln,
Men till vilket pris
Vinden finns, likväl doften
Som ej vill försvinna
Jag saknar dig som levande
Som en kvinna