fanbjorn -

Angående minnen!

Jag ser som på en film framför mina ögon hur jag noga placerat min högra armbåge i ditt ansikte, jag hör hur det kraschar, känner den varma känslan av välbehag. Dina chockade ögon ser frågande ut, undrande varför detta skedde. Du tittar dig i spegeln, ett förvånat utryck sprider sig i ditt ansikte, den du ser är jag!

Som en bomb exploderar det i mitt sinne, jag hatar dig, föraktar dig. Min spegel, min själsliga spegel inget undgår ditt vakande öga. Hiroshima återigen atombomben har redan exploderat, bara vänta in vågen och på bästa möjliga sätt rida ut den.

Jag såg som på en film framför mina ögon hur denna dag skulle komma, tillsist kom den. Jag är oförberett beredd, viskar till mitt inre att kom igen nu, nu tar vi hand om detta! Jag känner hur adrenalinet strömmar genom mina ådror, känner hur känslan av att leva pulserar, huvudvärken är en bieffekt. Minnen blixtrar fram som diabilder, händelser av olika slag cirkulerar i mitt inre. Undrar om jag någonsin kommer att få konsten att sortera bland mina ”post it lappar”, jag lagrar minnen i dessa lappar och på mitt ”skrivbord” är det fullt, det är många lager. De första 2-4 lagren har jag fullständig koll på, det är de understa som jag är rädd för att lyfta fram. Vet inte vad de kan bära med sig, briserar flera bomber så vet jag inte hur jag ska hantera det.

Är jag rädd för att lyfta fram dessa ”post it lappar”? Ja verkligen, är rädd för bilden utav mig själv. Är rädd för att framställas som den jag var då återigen. Vad var jag då? Jag var en vilsen person, jag var vilsen i in identitet, vilsen i min värld. Jag ljög för mig själv och för dem jag hade nära, jag slogs med mig själv och med sanningen, ibland tror jag att blandade ihop dem. Allt för att fly, fly från mig själv, fly från det destruktiva liv som jag levde. Allt jag gjorde, gjorde jag av självförakt, det fanns ingen levande som hatade mig mer än vad själv gjorde. Dels för lögnerna, dels för de handlingar som jag ljög om. Jag kan sitta idag och intala mig att det var nog inte så farligt ändå, jag gjorde nog inget mer än någon annan i min ålder på den tiden. Ack så fel, jag gjorde inbrott, slogs och stal bilar, men framför allt så ljög jag för mig själv och för de som älskade och trodde på mig. Jag ljög och förvrängde sanningen om vad jag gjorde, samt in egen inblandning i allt. Jag ljög om mina dåvarande vänner, jag ljög om allt som hade med mig att göra, enbart för att fly från mig själv.

Så gick mamma bort, mamma min oändlige vägledare och sekreterare. Min älskade mamma hade koll på allt, den enda personen som jag tillät vara inne i min själ, den enda som jag njöt av att ha där. Tryggheten försvann, men återfanns på ett oväntat håll, pappa klev fram och visade vilken klippa han är. Enkelheten är det svåra, för mig är det enkelheten som alltid har försatt mig i problem. Pappa kräver inget mer än enkelheten, försvåra saker och ting inte så förbannat, säg som det är så kan vi utifrån det gå vidare, enkelt eller hur? Tryggheten finns där, än idag 2 år efter mammas bortgång kämpar jag med den, tryggheten att släppa in pappa in i min själ. Det är svårt samtidigt skönt, han har alltid velat vara där. Han har nog alltid kämpat med att hitta vägen fram till mig, men det har alltid funnits något i vägen som jag och mamma valde att ”mörklägga”. Tyvärr ser jag idag, tänk om han kommit in tidigare då hade jag sluppit alla ångestfyllda nätter. Då hade vi sluppit att kämpat så som vi trots allt gör, vi kämpar med att förstå varandra. Vi har levt bredvid varandra, men ändå så långt bort. Tiden har kanske inte läkt alla sår som vi orsakat varandra, men vi har i alla fall plåstrat om varandra på bästa möjliga sätt. Vi står varandra närmre idag än vad vi någonsin har gjort, tyvärr till följd utav att mamma gick bort. Jag funderar på hur det skulle ha sett ut om hon fortfarande var kvar i livet, vi hade nog inte kommit hit då pappa och jag. Kanske är det så att det finns inget ont som inte för något gott med sig! Känns konstigt att skriva så om min mammas bortgång, men jag tror det.

Sen har jag släppt in en annan person inpå mig, det konstiga är att där gick det bara utav farten. Inget kämpande, inga inre strider utan det gick smärtfritt och behagligt. Kan ju vara den där efterlängtade känslan av trygghet som spelar in. För trygg är jag, i hennes sällskap är jag trygg. Kan säga det utan få kalla kårar på armarna, ingen gåshud som påminner mig om att Mattias, du är på tunn is. Det är skönt, återigen tack ”L”.

Avslutar denna blogg med en dikt!

I stjärnornas sällskap,

är jag är du.

I frihet och gemenskap,

min tid är nu.

Ta den, fånga dagen.

Lev innan du dör

andas, känn andetagen

du är så skör.

Låt mig få hålla din hand,

Skänk mig din tröst.

Mitt guld blev till sand,