fanbjorn

Är livet och döden våra öden? Är mitt liv förutbestämt på förhand, har allt jag gjort och allt jag kommer att göra redan beslutats? Då måste man ju fråga den personen eller det väsen som bestämmer om han är nöjd med sitt jobb. Jag vet, jo jag vet att det inte finns någon ånger vecka på denna outforskade skatt som kallas livet. Men nog kan man tycka att det kunde ha gjorts ett bättre jobb, nu menar jag inte på mitt liv eller mitt öde. Jag är faktiskt tro det eller ej rätt nöjd med hur mitt liv har blivit. Visst kan jag ha lite klagomål på hur mitt ärende sköttes ett tag, men nu i slutändan så är jag nöjd.

Det jag vill klaga på är hur den personen eller väsen kan göra en älskad mamma, fru, farmor så pass sjuk? Förstår inte vitsen med det, förstår inte vad som fanns att utvinna i det. Har funderat otroligt mycket på just detta, jag har precis läst ut en bok som heter "Oscar och den rosa damen". Den handlar om en tioårig pojke vid namn Oscar, han är cancer sjuk och boken är hans brev till gud. Han skrev dom under hans sista tolv dagar i livet. Den är kort men intensiv och boken grep då tag om mig, om mitt hjärta och bara vred om. Tack "L" för detta oerhörda boktips, fast helt ärligt vet jag inte varför? Som jag bröt ihop, helt sjukt, jag vågade först inte läsa den. Det tog någon dag innan jag öppnade den och läste den, givetvis när Yasmine sov. Jag förstod att jag säkert skulle få många tankar osv. Men inte att jag skulle bryta ihop. Jag gråter väldigt sällan, jag är nog en sådan som tror att om man bär sin börda inombords så försvinner den efter ett tag. Det funkar ju inte riktigt så, den trycker bara på mer och mer till slut finner det sin väg fram, det handlar nog bara om rätt kanal och frekvens. Jag tycker det är jobbigt att gråta, det tar liksom aldrig slut när man väl börjar, många säger att det är renande och själsligt behövande. Jag kan ju hålla med dem faktiskt, men varför ska det göra så ont?

Åter till ämnet, jag är lite förbannad faktiskt. Om mitt öde redan är bestämt varför låter han eller det mig då våndas? Varför låter han mig göra mina misstag utan att på något sätt hindra mig, för om det nu finns någon som styr och ställer över våra liv så känner ju den eller det mig bättre än vad jag gör själv, eller hur? Då måste ju den eller det veta exakt vad gillar och inte, ändå så låter han mig göra mina misstag gång på gång. Otroligt frustrerande när man tänker på det, jag vill ju tro att jag själv kan göra mina val men samtidigt tror jag på ödet. Låter lite tudelat eller hur? Men jag föredrar ödet framför slumpen. Tankarna bara flyger förbi, blandas sen likt en gräddvisp så jag ber er om ursäkt för att det jag skriver verkar vara konstigt eller bara rent och skärt flum!

Döden! Är ni rädda för att dö? Är jag rädd? Ja jag är lite rädd, kanske inte för just döden men väl för det mörker som det verkar föra med sig. Det verkar vara så slutgiltigt, döden att dö. Rent vetenskapligt så tar ju livets cirkel över, ni vet man dör och det växer sedan blommor som humlorna äter av och någon hungrig fågel äter humlan osv. Men tar det slut? Jag hoppas verkligen inte det, jag menar mamma blev blott 54 år. Nog vill jag att hon ska få en chans att avsluta det hon en gång startade, nog vill jag kunna tro att hon lever i någon parallell värld och är frisk. Samtidigt vill jag tro att hon finns med mig hela tiden, visst hon gör det varje gång jag minns henne och varje gång jag tänker på henne men ni vet hur jag menar. Jag vill samtidigt kunna få tro detta utan att kallas för kristen, eller flummig.

Jag har hittat ett perfekt "bollplank" med mina existentiella frågor och farhågor, ja inte bara det givetvis men det behövs verkligen. Tack än en gång för att du kom in i mitt liv! Det är inte ofta som man stöter på en underbar person som man kan bara vara med, våga bara vara med och det är helt okej. Den känslan är obetalbar, den känslan går inte att beskriva med ord, för det finns inte ord som räcker till, som gör den rättvisa. Tack, känns futtigt men tack.

Nu måste jag snyta mig innan det börjar om igen.

Nej tankarna ger mig ingen ro, jag tänker på döden och livet. Jag tänker på hur vi förvaltar den underskattade gåva som vi oförklarligt har fått. Hur kan jag, alltså jag måste ju utgå från mig själv eller hur? Så hur kan jag missköta det som jag gör, jag tar ju inte vara på det! Kan jag, så sover jag bort en hel dag enbart för att jag kan, istället för att kliva upp och göra det bästa utav dagen. Det gäller ju inte enbart dagar och nätter, det gäller ju livet i övrigt också. Hur jag väljer att förvalta det, hur jag väljer att leva! Jag kanske inte kan styra mitt liv, men jag kan styra över vilka som jag väljer att dela det med eller hur? Om jag dör vill jag inte dö ensam, vill inte heller ångra något eller sakna något. Med det menar jag att jag inte vill ligga på min dödsbädd och säga; varför gjorde jag si och inte så! Vill inte heller önska att jag gjort något annorlunda. Men framför allt vill jag inte dö ensam, tror att det är den största rädslan jag har förutom mörkret som döden för med sig. Vill inte påstå att jag är mörkrädd i bemärkelsen mörkrädd, utan jag är mer rädd för själva mörkret än vad som döljer sig i mörkret, förstår ni? Är man mörkrädd så är man rädd för det som man inte vet eller tror sig veta vad som kan finnas i mörkret, jag är inte rädd för det, utan jag är rädd för själva mörkret! Enbart mörkret, därför vill jag inte dö ensam, därför plågas jag var natt när man sover ensam. Jag sover rätt ofta i soffan med tvn på, enbart för att "lura" mig själv att jag har sällskap sen blir det inte så mörkt då heller.

Sen har jag mina inre demoner som ofta gör sig påminda när man har det lite tungt. Eller jag vet inte om det är då dom kommer fram eller om det är så att jag ständigt bär dom med mig men jag lägger märke till dem när jag mår lite dåligt. Finns säkert en orsak och verkan även där, liksom det gör med allt. Man gör sina val omedvetet och alltför ofta så hinner man inte reagera över dem, de passerar bara förbi som alla andra vardagshändelser gör, eller som en viss person skulle säga "företeelser". Jag anser mig vara på rätt stadig mark, ni vet när man vet vart man är och vem man är. Men trots att man har den insikten så faller man igenom ibland, då undrar jag vet man verkligen vad och vem man är då ifall fundamentet är så pass skört att sprickan blir tillräckligt stor för mig att falla igenom. Man är nog rätt skör som människa, det krävs inte speciellt mycket för att rubba en till synes balanserad tillvaro. Som nu ikväll, allt som krävdes var tid och en bok. Visserligen var boken utvald skulle jag tro, nu föll jag inte igenom någon spricka föll inte genom en glaciär. Men jag ramlade tillbaka i minnesbanken, ramlade på en massa minnen som kanske behövde väckas till liv. Jag tror det och jag tror även att det inte var slumpen, vissa saker kan man nog enbart förklara med ödet.

Det gör ont att minnas mamma som sjuk, det gör ont att minnas hela förloppet från en diagnos som sa att det var en lunginflammation, en annan diagnos som sa att det var mjukdelsreumatism när det i själva verket var det värsta tänkbara. Konstigt att samma doktor från ett besök till ett annat kan ändra sig från lunginflammation till mjukdelsreumatism eller hur? Nu vill jag inte på något vis smutskasta någon läkare men är man osäker på en patient så kan man väl skicka ärendet vidare? Konstigt att blanda in ödet i detta för hade det handlat om en bil så hade garanterat mekanikern skickat bilen vidare till en personal som vet vad han ska göra för att laga bilen. Nu vet jag inte och jag vill inte spekulera i vad det hade fått betydelse för mamma ifall hennes slutgiltiga diagnos hade kommit fram tidigare, kanske hade hon fått levt ett tag till. Men hade det varit värt det? Jag syftar då på smärtorna och plågan som hon bar med sig i och med sjukdomen. När man ser kontentan av det som skett så har det ju blivit väldigt bra, pappa mår bra! Det var nog det enda som jag var riktigt orolig inför när mamma skulle gå bort, för det visste vi att det var bara fråga om tid, men det jag var rädd för var hur det skulle gå för pappa. Men som sagt det löste sig riktigt bra, han är lycklig och vi vårdar minnet efter mamma på bästa möjliga sätt. Jag funderar på ödet nu, var det verkligen ödets vilja detta? Att mamma skulle plågas och på ett Ohumant sätt gå vidare? Visst det kanske var ödets nyck att pappa skulle träffa sin nya livskamrat som gör honom lycklig och det som gör honom glad gör ju även mig lycklig. Men dock kvarstår ju frågan om ödet, fanns det verkligen inte något humanare sätt?

Jag var och är fortfarande en morsgris, jag saknar henne. Det konstiga är att oftast så krävs det en händelse eller som "L" skulle säga företeelse för att jag verkligen ska ägna min kära mamma den uppmärksamhet som hon är värd, konstigt eller hur? Vissa skulle säkert säga att det är livets gång, man glömmer och går vidare. Jag tycker det är katastrofalt i alla fall för mig och speciellt när det gäller mamma, jag vill inte glömma jag vill inte behöva bli påmind om hennes existens. För jag tror benhårt på att hon finns bland oss, visserligen inte rent kroppsligt men något av henne finns kvar.

När jag var yngre körde vi "anden i glaset", vilka har inte prövat det? Ja det finns många som inte gjort det men det finns även de som gjort det och så även jag. Det var spännande på alla sätt, men rätt skrämmande också varje gång det fungerade så sket man ju nästan på sig. Det går ju inte att förklara hur glaset kan röra sig när ingen har sina fingrar på det. Nu på äldre dar om man kan säga så om min ringa ålder så börjar jag bli riktigt nyfiken igen. Tänk om, tänk om man skulle försöka igen, tänk om jag då skulle få kontakt med min mamma! Bara tanken utav det får mig att rysa. Men visst får det en att tänka på vad som finns på den "andra sidan"?

Som livet och döden, är våra öden. Sanning och konsekvens, mitt skrik dör i tystnad. Ekot som efter världen hör är enbart ett sorl av maniska röster, demonerna som säger till de kvarlevande att han var nog rätt galen ändå.

Som livet och döden, styr mina kliv. Får de efter levande ta svallvågorna av mitt liv. Jag skriker, gråter i tystnad när ingen ser eller hör.

Nej nu får det vara nog, undrar om det finns någon som orkar läsa ända hit? Konstigt hur en bok kan väcka många saker eller företeelser, eller hur?

Jag avslutar detta med ett citat från Dan Anderssons "Om tiggarn från Luossa"

" Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är något bortom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:

Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!"

Tack för allt du gav mamma, tack för att du finns kvar i hela hjärtat mitt.