fanbjorn

Kalla mig kristlös, kalla mig oberoende.

Jag är inte anarkist inte heller kristet troende.

Filosofisk kanske till och med trivial

Är mitt liv bara ett skal

Finns det bara en gud

Allsmäktig iklädd i änglaskrud

Jag ser en gud i var och en

Som har ett hjärta och två ben.

Kalla mig försiktig, kalla mig rädd

Jag är inte rädd för att bli hörd mer för att bli sedd

För den jag inte är

Jag är fylld med kärlek och begär

Söker och försöker att finna vägen fram

Känslornas utlopp i en trygg famn

Som en spegelbild, ett fotografi

Ser jag mig själv och den jag vill bli

Kalla mig djup, kalla mig poetisk

Min inre önskan är att inte förbli patetisk

Kalla mig rädd, kalla mig oberoende

Jag är både och, rädd för att bli beroende

Hatet bryts bort, ångesten försvinner

Självföraktet brinner

Kalla mig det som passar bäst, kalla mig fri

Fri från känslan, melankoli

Jag vaknar varje morgon och känner hur blodet rinner nervid nästippen, jag misshandlar mig själv till sömns var natt. Rent verbalt är jag nog min värsta fiende, psykiskt som fysiskt övervinner jag mig själv varje morgon när jag vaknar och inser att mitt dilemma är att jag är för hård mot mig själv. Varför ska jag vara så hård mot mig själv, varför har jag så svårt att inse att jag duger nog som den människa jag är idag. Jag har kommit en bit eller hur? Det finns dom som tycker om mig som den jag är trots mitt bagage, det finns dom som säkert tycker att jag är en stor jävla skit också men så länge som inte dom kliver fram och säger det så finns det inte så mycket att bry sig om eller hur? Så varför Mattias, varför är du så hård mot dig själv.

Jag vaknar varje morgon och inser att varje gång jag vaknar är det en bedrift i sig, eller ska jag säga att varje gång jag lyckas med bedriften att somna så är det en triumf. Nu är det så att jag inte lider av självmordstankar fast det så kan tyckas när man läser detta, men det handlar mer om själva känslan när man vaknar, för allt som oftast så somnar jag utan att jag är medveten om det. Vet inte om jag lider av sömnproblem för när jag väl sover så sover jag verkligen, det är mer om innan man somnar. Vet inte heller om jag lider utav insomningsproblem, tror mer att det handlar om att jag har så mycket i mitt huvud som vill ut. Jag är inte heller rädd för att sova, men jag är rädd för mörkret det är ingen hemlighet.

Trivs jag med att vara ensam? Nej det gör jag inte, det kan ju också ha sin orsak till att jag har svårt för att sova. För sover jag med någon, så sover jag som ett barn ni vet så där fridfullt och tungt. Ja nu vill jag ju inte säga att jag vill sova med någon enbart för att sova, jag vill ju tycka om personen, känna mig trygg med denne också. Trygghet visst är det få förunnat? Tänk att hitta någon som man känner den känslan med. Gör man det så ska man ta hand om han/hon låt inte den känslan gå förlorad. Trygghet Mattias, har du det eller känner du det? Ja jag känner det, jag känner mig trygg. Trygg i min situation, trygg med det jag känner, trygg i det jag har. Den enda stund på dagen som jag inte känner mig trygg är just när man släcker lampan och ska försöka sova, när mörkret kommer så nära att man riktigt känner det.

Jag vet varför jag har sådana kväljningar när jag släcker lampan, vet inte om jag ska berätta.

Se mig rör vid mig

Jag står här naket påklädd

Inför dig

Jag är naken, blottat och skör

Var gång jag ser dig

Sjunger änglar i kör

Jag vet varför jag har så svårt att tycka om mig själv, jag vet varför! Jag vet varför jag vaknar blodig, jag vet varför jag vill misshandla mig själv till döds var natt enbart för att komma till insikten att varje gång jag vaknar, så vaknar jag inte som en ny man, jag är inte född på nytt, jag är inte en ny version utav mig själv utan jag inser att jag är jag varje gång jag vaknar. Hatet gentemot mig själv har dock blivit lite lättare att bära, ångesten har lättnat och värmen har tagit dess plats.

Att tycka om sig själv, att verkligen tycka om den man är, det är stort för mig. Jag har enda sen jag var tonåring och började härja omkring känt ett hat gentemot mig själv, jag visste hela tiden att det jag nu väljer att göra är fel. Ändå gjorde jag det! Så jag har aldrig hatat någon mer än vad jag hatar mig själv, det är enbart mitt fel att jag idag får stå till svars för dom handlingar jag valde att göra då.

Mina aggressioner har sedan länge dränkts utav kärlek, kärlek till livet. Jag kan inte skylla på min barndom för de val jag har gjort ung som vuxen, det vore enbart fegt. Jag har haft en idyll på många vis, ska jag vara ärlig så är det få förunnat att ha en sådan kärleksfull mamma och pappa. Min pappa heter Roland det är egentligen min styvfar men han är min pappa, den enda pappa som jag har och haft.

Jag har sedan länge haft stora problem med att släppa in någon in på mig, är så rädd för att bli sårad. Det har inte att göra med att med Mia mitt x, jag hade fasligt svårt att släppa in henne med om jag någonsin gjorde det? Jag vet inte, hon vet mycket men inte så mycket! Konstigt, jag tycker det är väldigt konstigt egentligen. Jag är nog rädd för att det jag säger blir fel, att det jag gör blir konstigt. Fast jag vet att det ska vara konstigt ibland, det kan inte heller alltid bli rätt heller. Det måste få vara så, hur ska man annars kunna lära känna någon?

Trygghet, det är nog där det sitter eller hur? Känner man inte det så kan man inte slappna utav heller eller hur? När man väl hittar den speciella känslan så ska man vårda den, ta hand om den. Utan trygghet kan man inte bli älskvärd, inte heller älska någon! Att blotta sig, att visa sina innersta brister, att visa den man är utan sin vardagliga mask, ja då är man trygg.