fanbjorn

Ja vi är starka vi, jag och mitt gäng. Skämt å sido så tror man sig kunna vara det, eller intalar man sig bara att ensam är stark? Personligen så tror jag det, jag tror att jag intalade mig det så länge att jag faktiskt glömde hur det känns att vara någon nära. Konstigt hur man av en ren slump, eller var det ödet? Jag tror och hoppas på det sist nämnda.
Att vara någon nära, att våga vara någon nära skräckblandad förtjusning! Men samtidigt är det ju en så pass speciell känsla eller hur, den är ju personlig. Känslan alltså, ingen i hela världen kan ju känna samma sak som jag gör, ingen kan ju säga gubben jag vet hur det känns. Förklara för mig exakt hur det känns då =)
Att våga ge sig eller våga ge bitar av en själv, våga sig ut på den tunna isen utan flytväst och visselpipa. Det finns ingen som kan hjälpa mig då, ingen som kan tala om vad man bör eller ska göra! Fantastiskt eller hur? Fast återigen en skräckblandad förtjusning.

Fast känslan av närhet är ju helt underbar, närhet behöver ju inte vara kroppkontakt men visst den känslan e ju lika underbar den med. Jag menar att närhet kan ju bestå i så mycket egentligen bara att ge sig till någon, att våga blotta sig. Enkelt kan många tycka, men det är inte så enkelt att blotta sig att verkligen lära känna någon det kräver ju både tid och energi. Men visst är det värt det, eller det kan ju bli värt det.

Nja nu tog nog orden slut, en mycket bra dag! En mycket mycket bra dag!!!