fanbjorn

Kom på en sak som jag bara måste ha med, visst är det konstigt av man alltid kommer att vara pappas och mammas lilla pojke! Jag har suttit och funderat över det idag, alltså vissa säger att det är något man själv väljer om man vill vara och infinna sig i. Jag vet inte, jag tycker att det är både och!! Jag menar alltså att visst faan är det skönt att ha pappa mitten av en månad när kylsåpet är tomt, han ställer alltid upp, visst får jag infinna mig i då att höra att man är lilkillen som inteär en dag äldre än när jag bodde hemma! Men samtidigt så tror jag att det där är något som kommer smygande, inget som är "planerat! utan det har alltid varit så, förstår ni? Vissa får ingenting , jag har tex en mycket kär vän som jag umgås dagligen med, han har i hela sitt liv fått klara sigsjälv, han har aldrig kunnat lita på att pappa kommer o hjälper honom. Men är jag för dens skull sämre än honom? Vi föds ju med olika förutsättningar, tyvärr kanske jag ska säga. Samtidigt som jag är jävligt avundsjuk på hans ekonomiska tänkande, men jag hade samma förutsättningar där min pappa försökte få mig på samma bana. Men det är ju inte samma sak eller hur? Jag visste säkert redan då som finnig 14 åring att pappa fixar skiten han!
Ja jag har ingen aning om vad jag vill få fram med detta? kanske att ändå är det inte bara mtt fel att jag är aningen bortskämd, fast det ska ni veta att varje krona jag lånar eller får av pappa jobbar jaf dubbelt så hårt för. Det är inte så att han bara skänker mig eller så utan jag får ju jobba osv.