Fuck!
När man tror sig veta allt, när man tror sig vara på rätt stadig mark så tar det fart. Ska man rida på vågen? Ska man bara luta sig tillbaka och försöka sig på den underbara känslan av att njuta? Är man värd att få känna sig njutbar?
Jag vet inte! Jag tror jag tänker förmycket, ni vet granskar försöker hela tiden se om det jag nu gör, vart finns haken? Kan det slå tillbaka?
Är det bättre att känna sig trygg till priset utav ensamhet? Jag vet inte det heller, varför ska det vara så svårt att "öppna" sig? Våga blotta sig, enbart tanken gör att jag ibland låser dörren lägger ig under en filt i soffan och hoppas att ingen såg mig.
Vad är egentligen skillnaden på att säga saker face to face än att någon läser mina tankar här? Är verkligen det sagda ordet svårare att handskas med än det skrivna? Eller är det enbart så att det som skiljer sig är språket, hur man använder orden?
Hur jag än väljer att föra fram mina åsikter missuppfattas dem (oftast), jag vet inte om det är jag som är dum eller om jag är svår att förstå?
Jag kan se mig som gift, det svåra är att se med vem. Vem vill, vem orkar med mig i min vardag? Jag hyser den största respekt för Mia (Yasmines barn), hon stod ut med mina utsvävningar i ca 8år. Fantastiskt skulle jag vilja säga, jag skulle nog inte stå ut med migsjälv i 5min, vet inte heller om jag gör det om jag ska vara ärlig.
Jag vill alla väl, ändå så blir det så fel ibland. Det finns inget ont i det jag gör (oftast), det beror ju självklart på situationen, visst faan kan jag som alla andra handla i ren egoism eller frustration. Det är inte det som är det väsentliga här, utan konsekvenserna utav ett handlande väger tyngre än själva handlandet! Eller hur?
Nu undrar ni säkert vart faan vill han komma? Det vet inte jag heller!
Jag sitter bara och låter fingrarna klottra ner mina tankar som dom kommer, hur det sen blir! Ja det skiter jag i.
Jag har så många tankar som aldrig kommer fram, som jag aldrig låter komma fram. Ibland blir frustrationen obehaglig och jag känner mig trängd, kvävd utav att bara vara jag. Vet inte hur jag ska få utlopp för dem, inte heller vilken väg jag ska gå. Jag har testat de flesta vägar, tro mig jag har testat men inget fungerar. Konsekvenserna av mina utrycksfulla vägar blir bara mer kaotiska än vad mina intentioner var.
Jag kan inte slå av tankeverksamheten heller, den ligger latent liksom äter upp mig innefrån.
Nåja F U C K I T
Jag vet inte! Jag tror jag tänker förmycket, ni vet granskar försöker hela tiden se om det jag nu gör, vart finns haken? Kan det slå tillbaka?
Är det bättre att känna sig trygg till priset utav ensamhet? Jag vet inte det heller, varför ska det vara så svårt att "öppna" sig? Våga blotta sig, enbart tanken gör att jag ibland låser dörren lägger ig under en filt i soffan och hoppas att ingen såg mig.
Vad är egentligen skillnaden på att säga saker face to face än att någon läser mina tankar här? Är verkligen det sagda ordet svårare att handskas med än det skrivna? Eller är det enbart så att det som skiljer sig är språket, hur man använder orden?
Hur jag än väljer att föra fram mina åsikter missuppfattas dem (oftast), jag vet inte om det är jag som är dum eller om jag är svår att förstå?
Jag kan se mig som gift, det svåra är att se med vem. Vem vill, vem orkar med mig i min vardag? Jag hyser den största respekt för Mia (Yasmines barn), hon stod ut med mina utsvävningar i ca 8år. Fantastiskt skulle jag vilja säga, jag skulle nog inte stå ut med migsjälv i 5min, vet inte heller om jag gör det om jag ska vara ärlig.
Jag vill alla väl, ändå så blir det så fel ibland. Det finns inget ont i det jag gör (oftast), det beror ju självklart på situationen, visst faan kan jag som alla andra handla i ren egoism eller frustration. Det är inte det som är det väsentliga här, utan konsekvenserna utav ett handlande väger tyngre än själva handlandet! Eller hur?
Nu undrar ni säkert vart faan vill han komma? Det vet inte jag heller!
Jag sitter bara och låter fingrarna klottra ner mina tankar som dom kommer, hur det sen blir! Ja det skiter jag i.
Jag har så många tankar som aldrig kommer fram, som jag aldrig låter komma fram. Ibland blir frustrationen obehaglig och jag känner mig trängd, kvävd utav att bara vara jag. Vet inte hur jag ska få utlopp för dem, inte heller vilken väg jag ska gå. Jag har testat de flesta vägar, tro mig jag har testat men inget fungerar. Konsekvenserna av mina utrycksfulla vägar blir bara mer kaotiska än vad mina intentioner var.
Jag kan inte slå av tankeverksamheten heller, den ligger latent liksom äter upp mig innefrån.
Nåja F U C K I T
Kommentarer
Postat av: Anonym
mia, yasmines barn? Förstår inte??!!
Postat av: Anonym
Kul att du läser min blogg! Jag har läst lite i din nu, jag med! Känner igen tankarna i detta inlägg, blir nästan andfådd när jag tänker på dem.
Jag lyckades till slut slå av verksamheten lite, eller iallafall leda in den på en annan väg.
this time. :-)
Postat av: one in the happy few...
- Ah, du är sannerligen en utav oss förvirrade själar som sätter igång med tankeprocesser... : ) du har reella funderingar men precis som mig, vart vill du komma ? =) Puss på Mattias,
Trackback