Ventilera
Så sitter man här igen och tycker att man inte har något att skriva om!
Jag har nog så oerhört mycket att skriva om egentligen men som ni vet så har man byggt en mur omkring mitt hjärta eller själ eller vad man nu väljer att kalla det!
Muren byggdes i ett syfte att skydda mig, men det har liksom slagit åt fel håll tror jag? Istället för att skydda mig så förgör den mig, förstår inte varför det ska vara så svårt att riva muren som byggdes upp så oerhört lätt.
Jag menar jag skriver ju om det mesta i denna blogg, men att prata om samma saker!! Nja det går inte lika lätt, jag har ju några bollplank och är väldigt tacksam att ni står ut med mina funderingar mm.
Den sista tiden har jag saknat min mamma, hon finns i mina tankar mest hela tiden och vad jag än gör så får jag inte bort henne ur systemet. Varför skulle jag vilja ha bort henne kanske ni tänker?
jo av den enkla anledningen att det gör ont, det gör ont att ha henne här inte för att jag inte älskade min mamma, tvärtom absolut tvärtom! Men minnen gör ont, jag tror att dom kan göra fruktansvärt ont om man inte tagit sig tid att bearbeta dem?
Jag har nog bearbetat min mamma i den mån jag orkar, det är inte själva bortgången alltså inte hennes död som gör ont. Det är inte heller själva förlusten av mamma som gör ont, det är bara kanske sättet eller tiden, ja jag vet inte? Men det gör ont att ha henne här i systemet.
Det är inte bara det som cirkulerar i mitt huvud för tillfället, det är så mycket mer. Jag har i hela mitt liv slagit bort tankarna omkring vissa saker som har hänt. Men just nu så har dom etsat sig fast.
Hur, var, när och varför!
Aaaahh skit i det!!
"Våga ta språnget i de tusen famnars djup", skrev Sören kierkeby en gång. Ge mig en språngbräda och ni ska få se ett språng, ge mig chansen och ni ska få se ett spång som slår undan benen på det citatet!
Skämt och sido, alla söker väl efter en andra chans att ställa saker och ting till rätta? Eller bara få chansen att göra om vissa saker som bara blev fel den första gången?
Men att komma till den punkt där man verkligen frågar efter en andra chans, att våga ta det klivet och blotta sin strupe! Ja det vete faan alltså om jag gör, hur mycket jag än skulle vilja det så vete faan om jag skulle tordas?
Nåja nog om detta!
Jag har nog så oerhört mycket att skriva om egentligen men som ni vet så har man byggt en mur omkring mitt hjärta eller själ eller vad man nu väljer att kalla det!
Muren byggdes i ett syfte att skydda mig, men det har liksom slagit åt fel håll tror jag? Istället för att skydda mig så förgör den mig, förstår inte varför det ska vara så svårt att riva muren som byggdes upp så oerhört lätt.
Jag menar jag skriver ju om det mesta i denna blogg, men att prata om samma saker!! Nja det går inte lika lätt, jag har ju några bollplank och är väldigt tacksam att ni står ut med mina funderingar mm.
Den sista tiden har jag saknat min mamma, hon finns i mina tankar mest hela tiden och vad jag än gör så får jag inte bort henne ur systemet. Varför skulle jag vilja ha bort henne kanske ni tänker?
jo av den enkla anledningen att det gör ont, det gör ont att ha henne här inte för att jag inte älskade min mamma, tvärtom absolut tvärtom! Men minnen gör ont, jag tror att dom kan göra fruktansvärt ont om man inte tagit sig tid att bearbeta dem?
Jag har nog bearbetat min mamma i den mån jag orkar, det är inte själva bortgången alltså inte hennes död som gör ont. Det är inte heller själva förlusten av mamma som gör ont, det är bara kanske sättet eller tiden, ja jag vet inte? Men det gör ont att ha henne här i systemet.
Det är inte bara det som cirkulerar i mitt huvud för tillfället, det är så mycket mer. Jag har i hela mitt liv slagit bort tankarna omkring vissa saker som har hänt. Men just nu så har dom etsat sig fast.
Hur, var, när och varför!
Aaaahh skit i det!!
"Våga ta språnget i de tusen famnars djup", skrev Sören kierkeby en gång. Ge mig en språngbräda och ni ska få se ett språng, ge mig chansen och ni ska få se ett spång som slår undan benen på det citatet!
Skämt och sido, alla söker väl efter en andra chans att ställa saker och ting till rätta? Eller bara få chansen att göra om vissa saker som bara blev fel den första gången?
Men att komma till den punkt där man verkligen frågar efter en andra chans, att våga ta det klivet och blotta sin strupe! Ja det vete faan alltså om jag gör, hur mycket jag än skulle vilja det så vete faan om jag skulle tordas?
Nåja nog om detta!
Kommentarer
Trackback