fanbjorn

Klara färdiga skriv, tävlingen har börjat sök orden sätt dom på rätt ställe, så bildar som snart en mening. Betydelsen behöver inte alltid vara det viktiga, det viktiga är att skriva smeka fram orden som bara hoppar fram i huvudet.

I mitt huvud finns det mycket som jag tror söker sin väg ut, det är kärlek, liv och död! Om kärlek har det skrivits oändligt mycket om, men vad är egentligen viktigt? Kioskdravel kan vi undvara, det som är väsentligt är vad du jag och vi känner för varandra och våra medmänniskor. Nu menar jag att vi behöver ju inte älska alla det är en ouppnåelig vision, men älskar man bara en eller tillåter sig att älska en så har man vunnit. Ja man vann i alla fall en själslig resa, ett äventyr.

Liv och död berör oss dagligen, vi lever vårat liv och mitt ibland oss dör det alltid någon som vi känner eller tycker om. Livet tar vi hand om det? Jag menar se till våra barn, tar vi hand om dem? Jag personligen går genom eld och vatten för mina barn och för den som finns vid min sida.

Klara färdiga skriv!

Ett papper, en penna

Ännu ett sätt återberätta ett liv

Mitt ditt och deras

Följ det med varsamma kliv

Livet

Radera det ej låt det vara

Låt det stå kvar

Efter en tid börjar det klarna

Om den tid som en gång var

Ditt mitt

Liv

Just nu älskar jag att leva, jag känner mig avslappnad, jag kan andas i in egen takt. Jag har klätt utav mig kläderna, jag står här påklätt naken. Jag har blottat mig, vågat att göra det och känner att det är okej, Mattias det är okej. Jag har tagit av mig masken, min vardagliga teater är förbi. Alla har vi roller, i vårat jobb, i våra relationer med andra människor sist men inte minst i vår familj. Det kan ju ha att göra med vad som förväntas utav oss också, alltså vad vi bär med oss i våra ryggsäckar befläckar oss, den packningen styr hur vi beter oss i våra förhållanden med våra medmänniskor.

Fast å andra sidan pendlar det fort, humörsvägningarna är som en berg och dal bana! Undrar om det har med vädret att göra?

Är det fel? Är det rätt? Jag vet inte men jag tror att vi till en viss del behöver våra roller. Främst för att det är en trygghet, i en inövad roll så är man trygg man vet exakt vad som förväntas utav oss. Det är kanske när det går till överdrift och när vi förlorar känslan av att någon stans ha en tillflykt plats, att försvinna till. Det är då vi faller igenom tror jag, det är då vi börjar vårat sökande efter våran sanna identitet. Nu vill inte jag låta som vis man, jag har själv sökt och försökt att finna min. Jag söker fortfarande, jag har hittat små fragment lite här och där men jag söker fortfarande. Jag tror att man kommer att göra det livet igenom, man hittar alltid nya pusselbitar lite varstans.