Är jag, eller vad är jag?
Existensialismen, lev imorgon för idag.
Mitt liv!
Ett surrialistiskt perspektiv.
Jag skriker i tystnad, när ekot förvrängs.
Melankoli, min utopi i min tid av dekadens.
Allt som varit, kommer åter.
Jag är alltid ensam när jag gråter.
Patologiskt logisk, utan kontroll.
Cirkeln sluts, när jag är åter på noll.
Simulera, disekera min seperation.
Min ångest, mina tankar förblir min frustration.
Jag är vad jag är!
Förblir troligtvis så här!
Social men diskret,
älskvärd i all hemlighet.
Ofullständig men total,
ensam och trivial.
Jag ser mig själv som vardaglig men ändå rätt ombytlig, jag menar alltså att jag inte byter skepnad som fantomen men på något sätt är jag ändå nyckfull. Jag ser mig inte som en skald, ni vet diktare eller lyriker. Jag ser mig inte heller som en klok person, jag är inte heller påläst, inte heller allmänbildad. Det jag läser är enbart det som fångar mitt intresse just då, just nu. Jag vet inte riktigt vad jag är, vet inte heller vad jag bli. Jag vet mest bara vad som jag åstadkommit, det är inte något som jag ville bli. Så vad är jag egentligen? En levande organsim, som inte känner sig tillräckligt levande för att uppfatta sig själv som livlig. Existentialism är en surrialism som dränker sig själv i en optimism, när allt kommer omkring, när allt det man läst så står man fortfarande i dynghög av negativism som frodas i destruktivism. Så vad är jag?